26 feb. 2017

Debut

Jag har kommenterat en artikel som ligger ute på fb! Min första kommentar någonsin! Det var ett
stort steg att ta men jag bara måste. Det är bara att hoppas att tråden inte fylls av hat, som det så lätt
händer på fb, när tidningarna länkar sina artiklar dit.
Då brukar dom krypa fram, dom frustrerade människorna som pyser över av hat och ilska. Deras
språk är rått och hårt. Och helt jäkla absurt blir det när de i kränkande, hotande och fruktansvärt
osympatiska ordalag ska tala om för oss hur farliga a n d r a människor är!
Då har man inte mycket perspektiv eller koll på läget.
Dessa typer av människor skrämmer mig mer än mycket annat. Dom är tamefan livsfarliga för
världsfreden.
Men nu var det inte hat-kommentarerna inlägget skulle handla om egentligen. Utan om min första
tidningsartikelkommentar. Här är den:


Livet kan krångla

Jag ska länka min hemsida till några personer i morgon. I helgen har jag "snyggat" till den lite men
också suttit och svettats med ett problem: bildtexterna. Det ser ju för jäkligt ut. Ser ni?
Stans bästa service har dock one.com så jag hyser gott hopp om att få hjälp med det.
Men attans så mycket tålamod man måste ha med en hemsida. Det jag tänkte göra med en klackspark
(som med vigseln) visade sig ta hela helgen!
Inte är jag nöjd med bilderna heller men tills vidare får dom duga.
Vilket känns otroligt B. Vadå duga tills vidare? Vilken oprofessionell inställning!
Men så är läget just nu. Inte kan jag bete mig professionellt när självförtroendet inte är på topp efter
att ha kollat in andra fotografers hemsidor.
Obs, jag är inte ute och fikar efter glada hejja-rop. Vilket kan vara lätt att tro när man läser om
självömkan.
Fy fanken, jag skulle aldrig klara av en karriär. Mitt drömliv är ett ansvarslöst liv, gärna i sus och dus,
med minsta möjliga självbekräftelsebehov.
Fast då borde jag å andra sidan inte blogga.
Jesus vad livet kan krångla till sig bara pga en hemsida.


25 feb. 2017

Prutkärring

Utsvulten på loppisar, som man är vid den här tiden på året eftersom det är ont om dom pga att det
nyss varit jul, följde jag mer än gärna med mamma på en samlarmässa.
Jag föredrar en vanlig hederlig loppis men om en samlarmässa är vad som erbjuds en törstande
längtan, så okej då, då går jag på en sån, även om det kostar 40 spänn i inträde.
Besöket var en besvikelse. Det fanns inte många bord att botanisera bland.


Där fanns de gamla vanliga hutlöst dyra burkarna som alltid har sina kunder, förutom snåla mig.


En stor Lisa Larsson-hund för nästan 5000 tusen. Jättefin. Men 5000. Oj så många loppisfynd jag
skulle kunna göra för den summan!


Roligast var att jag träffade på två fd arbetskamrater. Vid ett av borden stod FotoCatta och vred på
ett par hundar formgivna av Dorothy Clough, Gefle Porslinsfabrik. Jag tyckte att hon skulle pruta,
men det ville hon inte utan hon köpte dom rakt av. Min andra fd arbetskamrat, som råkade befinna
sig vid samma bord, sa att hon heller aldrig prutar. 
Plötsligt kände jag mig som en gniden gammal prutkärring. Resten av dagen går åt till att fundera om
det bara är en känsla eller om jag verkligen är det.
Hundarna hon köpte heter förresten Pang och Dang, om nån vill kolla in dom på nätet.
FotoCatta köpte även den här kitschiga figurinen. Jag gillar ju kitsch så den är helt i min stil, men
hade jag fått bestämma skulle hon prutat lite på priset där också.
 

Vi gnidiga tar naturligtvis kaffe om det ingår i biljettpriset. Rävgift javisst, men gratis.

24 feb. 2017

Intressant träd

24-timmars-blodtrycksmätaren är återlämnad och det firade Micke med att luta sig mot ett träd...


...medan jag ägnade mig åt det här trädet...


...som var ett riktigt intressant träd.


Idag missar vi förövrigt Mickes och Pirinens vernissage. Hur tråkigt som helst. Att vi missar alltså.



Äntligen fredag...

...och den börjar bra...


...med en redig frukost efter en långpromenad i strålande sol med Prince i hörlurarna.

23 feb. 2017

Blir det enformigt?

Att få gå på vita vidder, på orörd snö, en solig dag, det är ensamhet när den är som bäst.


Eftersom vädret var så fantastiskt lockade jag ut Micke på en liten promenad när jag kom hem. Vi tog
bilen till en skog där vi undersökte ett mystiskt hus som vi sett skymta mellan trädgrenarna.


Det visade sig inte vara så märkvärdigt. En snygg dörr på ful korrigerad plåt.


Det andra huset var inte heller så märkvärdigt. Snyggare arkitektur har vi sett.
Vädret hade också försämrats. Solen försvann och vinden ven mellan träden. En nordanvind som bet
rejält i kinderna.


Här hade våren varit på väg men frusit till is.


En annan som fryser till is, åtminstone var tjugonde minut, är Micke. Efter skogsutflykten åkte vi
och hämtade en blodtrycksmätare som han ska bära i 24 timmar. Var tjugonde minut sätter den igång
och då måste han stanna upp med det han håller på med.
Ja hörrni, nu ska jag bli dryg. Det kanske provocerar att höra att vi efter sjukhusbesöket åkte på ännu
en utflykt. Har vi inget arbetsliv eller? Att läsa om den ena kaffekoppen efter den andra i varenda
inlägg måste ha sin begränsning. Någonstans på vägen kan jag förlora er. Plötsligt läser ni om en
termos för mycket och tänker "där var droppen".
Bara därför drack vi eftermiddagssaft istället, ute på en brygga i solskenet.


Solen var tillbaka...


...och hoppet om våren tog ny fart.


Två dagdrivare...


...som inte blir rika på att leva så här men vi har oss själv att skylla. Eller nej, Micke har inte sig själv
att skylla. Men jag har. Han får lov att hänga på, vare sig han vill eller inte.

22 feb. 2017

Firandet fortsätter

Det finns ingen anledning att sluta fira bara för att vi varit gifta i hela 11 dagar! Igår till exempel kom
min kusin och hennes barn med blommor och champagne!
När jag skriver "barn" om min kusin Christinas barn så måste jag förtydliga mig lite. "Barn" låter lite
väl ungt. Okej "barnet" Lena är bra mycket yngre än mig men hon är också mamma till en av
femtonåringens klasskompisar. Och eftersom jag är kusin med Christina så är femtonåringen kusin med sin klasskompis mamma...
Så kan det bli när barnaskaran från ens förfäder hade ett spann på 26 år mellan ungarna och en själv
var väldigt sen med att skaffa dom.
Ranunkel är en av de vackraste snittblommorna och champagne dricker man ju inte dagligen, så det
här blir bra det!!


21 feb. 2017

Gubben i skogen

Visst är det fint i Hälsingland men det är fint i Gävleskogarna också.


Har man tur stöter man på en gubbe på en stubbe.


Det där tar jag tillbaka förresten. Jag tror inte Micke vill bli kallad för gubbe. Än.
Har man tur hittar man en kille på en stubbe.
Nä, det låter som att han är i tjugoårsåldern.
Har man tur hittar man en man på en stubbe.
Nä, det låter som att det är en halvnaken byråkrat som sitter där.
Har man tur hittar man en karl på en stubbe.
Nä, det låter som att han är en skogshuggare.
Har man tur hittar man en make på en stubbe.
Den kör vi på!
Sex meningar ovanför denna hittar MAN tre stycken MAN i samma mening. Bra jobbat av mig.
Jag borde kanske skriva "en" men jag har jäkligt svårt för det.


Bästa jobbet

Jag ska inte klaga. Jag har världens bästa jobb många gånger. Idag var jag till Bergsjö i Hälsingland.
Solen sken, landskapet var hänförande och jag slapp köra.


Jag kunde koncentrera mig på vägen på ett sätt som jag inte är bortskämd med, som enda
körkortsinnehavaren i familjen.


Berg och dalar och vita vidder. Det är ett grymt vackert land vi bor i.


När vi gjort det vi kommit till Bergsjö för att göra besökte reporterLena och jag ortens café. Ett
charmigt ställe långt från cafékedjestuket.


Små trevliga inredningsdetaljer...


...och en uppmaning i min smak:


Absolut. Jag unnar mig. En Sverigekaka. Passade ju bra när jag var så lyrisk över landskapet.


20 feb. 2017

Ihärdig

Dagens projekt, förutom att rensa datorn på sina 60 G och köpa en Bullens korvburk, är att få bort en
genomträngande doft på en morgonrock som jag köpt på second hand.
Morgonrocken, av märket Nanso Finland, är nog från 70-talets början. Otroligt fin, om man gillar den
stilen. Problemet är doften. En otroligt stark, dock ej illaluktande doft. Men alltför genomträngande
för folks bästa.
Jag har låtit den hänga ute i drygt en vecka. Ingen förändring.
Jag har tvättat den. Ingen förändring.
Jag har tvättat den i ättika. En liiiten förändring, men ack så liten.
Efter ett tips har jag nu låtit den ligga i badkaret, med ättika och vatten, i sju timmar.
Nu är den i tvättmaskinen med tvättmedel och sköljmedel.
Nu fan!
Ska den inte bli bärbar nu faller jag i gråt.

Sanslöst

Jag var in i ett av mina favoritrum igår kväll. Konstnär-Evas atelje. Rummet är en skattkammare, full
med roliga saker. Jag kan inte se mig mätt. Igår fick jag syn på den här:


Hallå! Kolla in karln! Dreglet, körven i mun, frillan. Så här säljer man korv i Prag. Helt underbart.
En typisk grej man kan hitta i Evas rum.
Den stod bredvid en burk "Bullens korv" Idag är det jag som går ut och köper en Bullens. Kände
plötsligt att jag måste ha en på fönsterbrädan, med en blomma i.