10 dec. 2016

På hemmaplan

Åh vad trött jag blir! Hade skrivit ett inlägg på mobilen och poff så försvann det!
Kortversionen kommer här:
Det var meningen att Micke skulle komma hem idag. Sen blev det ändrat så jag åkte till Uppsala. När jag kom fram stod ambulanspersonalen och väntade på att han skulle äta färdigt, så dom kunde köra honom till Gävle!
För mig var det alltså bara att hoppa på tåget igen.
Skönt att ha honom på hemmaplan!

9 dec. 2016

Terapistädar

Jag börjar bli orolig över min blogg. Bara en massa text, inga bilder. En fotograf utan bilder i sin blogg är som en giraff utan hals på savannen.
Kameran har legat i väskan allt för länge. Jobba har jag inte kunnat göra, och nöjesfotografera är jag inte det minsta sugen på.
Idag har jag julstädat. Låter kanske konstigt men för mig är det en utmärkt terapi. Jag är oerhört effektiv. Hinner med mycket trots avbrott såsom två besök på hälsocentralen, samtalskö i 34 minuter hos försäkringskassan, pratat med tandläkaren, revisorn och handlat mat.
Jag är en naturbegåvning på städ och funderar på om jag inte ska slå in mig på en sån bana istället för frilanslivet som just nu inte har det minsta lilla guldskimmer över sig.
Jag har alltså inte varit i Uppsala idag. Måste spara på pengarna, är den krassa verkligheten.
Den krassa verkligheten är verkligen det tristaste, mest oromantiska och gråaste vardag som finns.
Micke opererades idag och det gick bra. Det lutar faktiskt åt att han kommer till Gävle i morgon! 
Igår fyllde han år. Han fick paketen och jag satt mig på en stol bredvid sängen. Plötsligt fylldes rummet av sexton stycken intensivvårdspersonal som samlades runt mickes säng, sjungandes "ja må han leva". Med sig hade dom pepparkakor och en lättöl. Ett fyrfaldigt leve fick han också.
Jag blev så himla rörd! Människor kan vara alldeles underbara!
Det har jag fått uppleva många gånger under de här veckorna. Vänner och bekanta som hör av sig är guld värda. Jag har varit dålig på att höra av mig tillbaka, av förklarliga skäl, men varje tanke som sänts till oss har hjälpt mig så himla mycket under mina livs värsta veckor.
Ojdå, nu blev det högtravande och smetigt värre...Men det går inte att uttrycka min tacksamhet med mer dämpad stämma.
Inlägget illustreras med soppa i tallrikar jag köpte på loppis i våras och bara har väntar på att få använda:


8 dec. 2016

På väg

Absolut, jag ska fira honom! Är på väg med mysbrallor, t-shirt, strumpor och kallingar. Här ska firas!
Trodde att han skulle komma hem den här veckan men en infektion sätter käppar i hjulet. Vad det är för infektion är det ingen som vet.
Tipsade igår kväll om att han blev fästingbiten många gånger i somras.
Dr Britt har gett sitt bidrag till läkarvetenskapen.



7 dec. 2016

Inte allergisk

I ungefär 30 år har jag trott att jag var allergisk mot hyacinter. Men någon gång under årens lopp
måste det ha vänt. När det hände förblir ett av vardagslivets stora gåtor. Frågor man aldrig får svar på.
Förra veckan fick jag en hyacint av Monica och Jerker, mina grannar. Eftersom jag inte tänkte så klart
då lät jag den stå i köksfönstret. Igår slog det mig: Mäh! Jag visar ju inga tecken på allergi!
Skönt att ha en sak mindre att oroa sig för gällande en själv.
Nu återstår bara resten.
Idag är första dagen jag inte besöker Micke. Känns konstigt. Istället har jag köpt lite presenter
eftersom han fyller år i morgon. Jag har köpt en ny outfit han kan ha på sig på sjukhuset. Mjukisbyxor
är inget jag uppmuntrar men vad passar bättre på ett sjukhus än ett par sådana?
Om allt går som det ska flyttas han till Gävle i slutet på veckan.


6 dec. 2016

Lättchockad


Det kan vara rätt skrämmande att sitta hos Micke  ibland. Som igår, när jag lyfte på täcket för att leta reda på hans hand som jag tänkte hålla i medan sjuksköterskan letade efter vener i den andra armen. Då får jag se att hela högra delen av överkroppen är alldeles blodig! Mitt hjärta höll på att stanna. Jag ville inte oroa Micke genom att säga att såret spruckit upp och nu tömde honom på blod. "Du ska nog se det här", sa jag till sjuksystern. Hon upptäcke snart att det bara var kanylen på handleden som lossnat. Men chocken jag fick...
Lika chockad blev jag idag. Micke satt och käkade. Jag satt bredvid och kollade på monitorerna. Särskilt kollade jag på hjärtfrekvensen. Chocken när den plötsligt visar 0! Sen 180! Två sekunders panik innan den la sig på normala 90. Jag vet inte varför det blev så där och Micke märkte ingenting, inget larm gick, det var nog bara ett maskinfel men jag är för klen för chocker just nu och vill inte veta av dom.
Ett lugnt och stilla liv där allt går sin gilla gång, så vill jag ha det numera.

5 dec. 2016

Två veckor på Ackis

Jag är inte redo att skriva så mycket om mig själv än. Som jag i vanliga fall mer än gärna gör. Ämnet "jag" är outtömligt men känns tämligen ointressant just nu. 
Att jag just nu sitter på tåget hem och fortfarande hatar alla som högljutt pratar i mobilen, hur intressant är det att höra ännu en gång? Eller att jag var på Nordea idag för att betala Mickes räkningar och läste lusen av en kund som var otålig och oförskämd. Iofs var alla vi trettiofem kunder otåliga eftersom endast två kassor var öppna men det var ingen ursäkt för att stå och skrika "kärringar" till de båda bankkvinnorna. 
Tålamod är inte min grej just nu.
Micke mår bra. Det är det viktiga nu.
Satt en stund i en fåtölj. Låter inte så märkvärdigt men det är en bragd.

4 dec. 2016

Framsteg

Igår fick jag den första måltiden på nästan 14 dagar värd namnet. Grannens föräldrar, som bor i Uppsala, bjöd på LCHF-paj och citronmousse med granatäppelkärnor. Efter 14 dagar med drickyoghurt, en sjukhuslunch då och då samt bananer smakade detta himmelskt.
Samma sak med Micke. Han fick också riktig mat för första gången igår. Kaffe och frukost, lite lunch och en piggelin. Matlusten är inte på topp men han är glad över att slippa sondmatningen. 
Tänk, häromdagen låg han allvarligt sjuk och nersövd, nu äter han mat och planerar en Berlinresa i vår tillsammans med mig!
Ett mirakel. 
När jag tog tåget hem igår träffade jag min favoritdoktor alla kategorier, Doktor Bosse. Vi satt i samma kupé. När våra blickar möttes sa jag: "Doktor Bosse!"
"Hej hej", sa han och kom och skakade hand.
Jag var osäker på om han kände igen mig för det var ett tag sen vi sist sågs. Men jodå, han kände igen mig.
Då sa jag, som älskar kallprat, "Alla känner apan men apan känner ingen", och skrattade åt min fyndighet. Dr Bosse log och gick tillbaka till fin fru. När han nästan är framme slog det mig: förstod han att det inte är mig jag syftar på, dvs jag menade inte att det är jag som är kändisen?
För säkerhets skull ropar jag: "Du är alltså en apa".
Det måste ha låtit konstigt för de övriga passagerarna när en medelålders till synes trevlig och skötsam kvinna ropar så efter en lika trevlig och skötsam pensionerad herre. 
Slog det mig. 
Doktor Bosse log. Han förstod. Det är huvudsaken. 
Nu sitter jag alltså på tåget igen. Glömde köttbullsmackorna hemma som jag gjort till lunch. Skit å. Det får bli en klassiker istället: