24 mars 2019

Ett vårtecken...

...är när bryggan i Smörnäs får säsongens första besök av Micke och mig. Vi blev otroligt störda av
att det redan satt en människa på den. Vi fick ta våra brassestolar till en annan del av udden. Det hade
vi inte räknat med. Livet är fullt av överraskningar.
På den andra delen av udden var det snårigt och blåsigt. Mycket vår dock. När gympadojor möter
fjolårstorrt gräs som möter vatten som nyss befriats från sitt täcke som möter is, då är våren på gång.


Tackolov så försvann människan från bryggan till slut. Den blev våran. Som den var tänkt att vara.


23 mars 2019

Lördagen

"Det går bussar hem hela natten", sa Micke till artonåringen innan hon försvann ut på festligheter
igår. Vad han glömde att säga var att det är ett glapp mellan 02.20 och 06.00. Så 03.00 var det jag
som åkte till stan och hämtade henne. Vilket jag faktiskt gör utan att knota. Ingår så att säga i
mammarollen. Pappa-hämtar-rollen har vi inte eftersom Micke inte har körkort.
Var ändå uppe rätt tidigt och åt gofrukost.


Windsortårtan är från mamma. Så det är inte mitt fel att frukosten rent kostmässigt blev något att
skryta över.
Tog en bild på engångsdukar till mitt instagramkonto, loppilona. Jag letade efter servetter och hittade
en packe med pappersdukar från en loppis i somras. "Ingen vill ha pappersdukar så dom är gratis".
Det är sådant som är kul att höra.


Sen tog jag en lång promenad. Mycket hundskit ute. Mycket irriterande. En hel del hästskit också.
Skillnaden mellan hund och hästskit är att hästskit råkar en sällan trampa i.


När jag kom hem fick jag en gåva. Det är något speciellt med fd Borlängebor. Dom ger mig saker.
SofiaOO brukar höra av sig när det rensas hos dom. "Skräp eller något att ha?", frågar hon. Jag har
tackat ja till en hel del. Idag fick jag en riktigt snygg retropärm av grannMonica som hon hittat när
hon rensade hos sig.
Båda är fd Borlängebor. Funderar på att skaffa mig fler Borlängekompisar. Helst sådana som rensar.


Solen sken och Micke ville ut. Han har svårt att gå nu så han är beroende av mig och bilen om han
vill komma ut i naturen. Vi åkte till Testeboån. Det blåste som attan och vi hittade inget lä, men en
kan inte få allt.


När vi kom hem var det dags för mig att titta på Netflix. Just nu tittar jag på iZombie. Handlar om en
tjej som är en snäll zombie och äter människohjärnor för att överleva. På köpet får hon den
ursprungliga hjärnbärarens personlighet. Så ungefär en gång i veckan får hon genomleva en annan
människas karaktär.

Nu är det hög tid för mig att dressa upp mig inför kvällen. Konstnärsfest. Ska försöka hitta något
konstnärligt i garderoben så jag smälter in.

22 mars 2019

Längtar

Just nu är längtan till Gotland stark. Det är den iofs alltid men nu börjar årets första besök närma sig
och då längtar jag extra mycket. Jag längtar till allt. Från porslin till gardin. Kök, tv-soffa, matbord.
Den starka eftermiddagssolen som lyser in och obarmhärtigt avslöjar det myller av dammpartiklar en
lever med. Att vakna till en ny dag. Se på mina loppisprylar som jag ska sälja i sommar. Upptäcka
saker jag glömt att jag köpte förra året. Frukosten. Dagsplaneringen.
Jag längtar verkligen, till det här och mycket till:


Och är jätteduktig på att förtränga att trekammarbrunnen ju faktiskt är trasig...

21 mars 2019

Gångtrafikant

Jag är bilberoende. Tyvärr. Inte särskilt klimatsmart. Jag utger mig gärna för att vara klimatsmart men
det är en lögn.
Idag fick jag åka kollektivt till jobb och trängas med de andra icke-bilburna på gångbanorna eftersom
bilen är på verkstaden
Jag håller mig till trafikreglerna vare sig jag kör eller går. Vilket är mer än vad en kan säga om andra
fotgängare. Idag läxade jag upp en som gick på fel sida, dvs mötte mig på vänster sida i min
gångriktning på gångbanan. Han vägrade att flytta på sig. Det blev jag som måste ta ett steg åt höger
för att vi inte skulle krocka. Det var då jag upplyste honom. Han trodde mig inte. Jag bad honom
googla men det skulle han minsann inte göra.
Jaja. Med lagen på min sida gick jag vidare i livet.
(Jag hoppas att ni har full koll på den relativt nya gångtrafikantlagen?)
Igår köpte jag nya gardiner som jag satt upp idag. Hur snygga som helst och kostade bara 40 kronor.


Apropå ingenting.
För att gå vidare på den icke-röda tråden: Jag är mycket nöjd med min mobil Huawei. Men en sak
fetdrar ner betyget. Det är mobilens egna axplock av nyheter. Allt från Hänt till Arbetarbladet. Men
tyvärr även nyheter från Fria Tider, upptäckte jag idag.




Otroligt obehagligt.

20 mars 2019

Winnwinn

Lämnade in bilen i morse. Finns det något tristare än att vara utan bil? Jo, det finns det. Till exempel
när jag har ondare i armen än  jag hade innan kortisonsprutan och Micke har ont i knät. Då jäklar är
det inte muntert.
På hemvägen var jag in hit:


Biblioteket. Som fotograf kan jag söka bildupphovsrättsersättning. Något jag aldrig gjort.
En kan ju verkligen undra varför jag inte gjort det. Jag och pengar är ju väldigt kontanta med
varandra. Jag gillar dom och dom är i tryggt förvar hos mig. Typiskt winnwinn.
Det innebär en hel del jobb att söka ersättningen. Det räcker inte med att skriva vilken tidning jag har
fotat åt, jag måste veta i vilket nummer respektive bilder varit publicerad i också.
Därav bibblanbesöket och deras tidningsarkiv.


19 mars 2019

Jösses

Jag brukar inte bry mig (speciellt mycket iaf) hur jag ser ut på bild. Men nu jäklar. Nu är måttet rågat.
Idag var himlen så blå och fin. Granarna stod alert riktade mot skyn. Det var som uppbyggt för en
kanonbild. Fattades gjorde ett ansikte, men nemas problemas, mitt ansikte ställde gärna upp.
Jag placerade det i en perfekt vinkel. Inget kunde gå snett. Om det varit ett annat ansikte, vill säga.
Fy fanken. Jag fotade och fotade. Bild efter bild. Den ena bilden blev värre än den andra.
Jag skulle kunna skrämma ihjäl vem som helst med de bilderna.
Jag ställde mig i skugga, i ljuset, under tallar, bredvid stenar, med himlen som bakgrund, i snön,
bakom grenar, med nerdragen mössa, utan mössa, leende, stirrandes, ja i alla möjliga positioner.
Och jag såg bara för jäklig ut.
Jaja, det är smällar en får ta. Livet går vidare. Med en ond arm trots kortisonspruta.
Här kommer den minst hemska bilden från idag. Hemsk den va fanken, jag kan ju inte gömma mig
resten av livet.


18 mars 2019

Hoppas bli bättre

Jag fick en kortisonspruta i min onda arm idag. Den lider ju av ett inträngningssyndrom. Tror att det
är bicepsen som sitter trängd. Kortisonet var blandat med en bedövning som skulle hålla i sig ca en
timme. Kändes jätteskumt. Som att armen var berusad. Den levde sitt eget liv. Gjorde vad den ville.
Ett tag var jag rädd för min egen arm. Kände att jag inte hade kontrollen jag gärna vill ha över mina
kroppsdelar.
Men bedövningen gick ur och allt blev som vanligt. Jag var herre över min kropp igen.
På bilden ser det ut som att det är huvudet som lever sitt eget liv och behöver hållas på plats. Förstår
inte riktigt hur jag tänkte när jag tog selfien.