23 aug. 2016

Fördel

Det finns fördelar och nackdelar med frilansarlivet, det har jag påpekat några gånger. Om vi bortser
från nackdelarna, vi blundar fett för dom, då är fördelen att stiga upp på morgonen, känna rena
Parga-värmen i luften och kunna bestämma sig för en halvdag med brygghäng.
Dock ej på den här:


Inte på den här heller:


Men här satt vi oss ner. Verkade stabil och bra.


Sjön låg stilla...


...och vi spekulerade i om någon skulle sakna ekan i ett par timmar.


Men det är så inte våran stil att sno båtar så vi satt oss och käkade istället...


...och tittade på spegelblankt vatten...


...och hurtbullar.


Vi matade fiskar för jag ville ha en bild på en. Först nosade en lite försiktigt på kubben:


Sen kom det fler:


Och till slut blev det huggsexa:


Men nån fisk lyckades jag inte få bild på.
På hemvägen stannade vi till vid kyrkan.


Ppppputtenuttgulligt.


Slutligen några ekor som inte låg och guppade för det var ju som sagt vindstilla.


Allsång

Igår kväll var vi på allsång. Inte riktigt min grej trodde jag, men det var rätt kul att sjunga med i
texterna. Plötsligt, mitt i "Sol, vind och vatten", kom jag på att min röst inte är den vackraste och nu
fick även de närmast stående höra det. Jag gjorde ett kort avbrott, knappt större än en fjärdedels
refräng, sen kom jag på att när man är i min ålder har man slutat bry sig om vad andra tycker.
Några som inte heller hade nåt rykte att tänka på var Micke och Sune:


På scenen bakom AK står anledningen till att vi var där...


...nämligen Kalle som sjöng några egna låtar och ledde ett par allsånger.


En liten bonus var att E-L och Coffee Beans var med. Första gången jag hörde dom.
Enligt presentatören kan vem som helst vara med i gruppen, men hallå säger jag! Vadå vem som
helst? Hörde typ ingen som sjöng i min tonart.

22 aug. 2016

Inte bra

Högsommarvärmen är tillbaka och det är inte bra. Getingarna kommer att älska det. Jag kommer inte
att kunna vistas utomhus.
Fy sjutton. En riktig köldknäpp skulle sitta bra nu.


21 aug. 2016

God söndag...

...kan det bli. Micke gör lasagne, jag gör en blåbärspaj. Lite senare ska vi på 5-årskalas. Det kan bli
nåt gott då också.
Medan pajen gräddas sitter jag och redigerar bilder. Lyssnar på låten som jag så ofta hörde i somras.
Varje gång Ella satte sig i bilen beordrade hon alltid Energy-kanalen på. Energys musikutbud är inte
riktigt i min smak, milt uttryckt men en och annan guldklimp finns det. Som den här, med Justin
Timberlake, som jag förövrigt tycker är en bra artist. Sommaren 2016 kommer jag att förknippa med
den här glada låten och den roliga videon.

https://www.youtube.com/watch?v=ru0K8uYEZWw

20 aug. 2016

Vernissage

Kan man inte måla själv får man nöja sig med att ens vänner kan. Igor lärde jag känna för nåt år sen
under ett jobb. Vinkeln var "professorn i psykologi som även målar och spelar gitarr". Naturligtvis
var själva reportaget mer djupodlat än min kortfattade beskrivning, men jag ville bara ge er en liten
hum om vem han är.
Idag hade han vernissage.


 Konst är dessvärre inget jag kan lägga pengar på men hade jag haft råd hade jag köpt den här:


Vilket oroar mig. Jag gillar färg! Starka färger! Inget kan vara för skrikigt! Inget mönster för
opassande! Men på sista tiden har jag märkt nåt...Till exempel så målade jag hela trappan på
Gotland och några väggar vita i somras. Vilket jag också funderar på att göra i Gävle.
Och nu den vita tavlan.
Det kanske är svårt för er att förstå men detta vita intrång börjar inkräkta på min identitet. Jag börjar
undra om jag levt i en lögn de senaste åren. Jag kanske inte alls är sån färgglad människa som jag
trodde mig vara.
Vem är jag?
Kanske ska prata med professorn om det. Här är han:


Nere på stan rustades det och byggdes överallt, tyckte jag. Gävle är en fin stad, tycker jag också.


Här åker jag ner för rulltrappan:


Ja, så var det med det.
En liten reflektion bara innan jag slutar: Myggorna. Har dom blivit resistenta mot myggmedel? Jag
dränkte in mig i medel när jag plockade blåbär idag men dom sket fullständigt i det.

Avbrott

Nu gör jag ett avbrott i fakturaskrivning, de framtida ekonomiska kalkylerna och redigering av gårdagens jobb:


Även det en skola fylld med musik. (syftar då på studion i Värmland) Inte nog med att det hängde
vilt på väggen, när jag tittade ut var det vilt på gården också.
Huruvida det kommer att gå vilt till på vernissagen vi ska på nu återstår att se. Cider och salta pinnar
kan ju få vem som helst att tappa omdömet.


19 aug. 2016

101 mil senare

Tillbakablick till onsdagen, då jag var chaufför åt Micke som skulle till Koppom där Silence-studion
ligger.
Min lön var resa, uppehälle och hotell. Kort sagt, en minisemester för min del. Och startpunkten för
detta:
Jag har länge velat se mer av Sverige än jag gjort, och jag har bestämt mig för att börja med nåt
riktigt riktigt nördigt:
Jag ska, från och med nu, markera i en kartbok de svenska vägar jag åkt på. Jag tänker inte ens göra
det digitalt.
Vi ordar inget mer om det...
Första stoppet i onsdags blev redan i Horndal för där åkte vi förbi en loppis...


...med inget av intresse.
Next stop Fagersta. Där hade jag planerat att vi skulle inta lunchen.
Tillsammans hade vi bestämt oss för att göra denna tripp till en klassisk bilsemesterresa. Dvs med
många stopp, gärna på smånördiga ställen. Vilket passar bra in i min nya nördlook.
För 2 år sen korade Motormännen denna rastplats utanför Fagersta som den 6:e bästa i Sverige:


Tja. Jo, den var bra om man bortser från slänten ner till vattnet.
Jag är inte den som går på offentliga toaletter men ibland har nöden ingen lag. I mitt fall ska det vara otroligt väldigt mycket nödfall.
Vilket ni förstår att det var när jag nu kan ge toan betyget 4+.
Next stop Nora:


Fanken så kallt det var. Vi hade tänkt strosa runt lite i stan som även kallas för Trästaden och skulle
vara en fin kulturmiljö men vädret var så trist och cafékön alldeles för lång så vi satt oss i bilen och
åkte till...


... en camping så nära Twin Peaks man kan komma, utanför Karlskoga. Vi valde att ta melonen i
bilen, snabbt som fanken.


Nästa: Kristinehamn. Där hade jag googlat fram ett fik som visade sig vara högst mediokert.
En avstickare på 2 mil från huvudvägen var det också.


Arvika. Kort sammanfattning: Fint och folktomt.


Vi tog en öl ute efter maten men fick rätt bråttom eftersom dom stängde klockan 21 redan.


Vi strosade hem. Mötte en och annan turist. Om det inte vore för raggarbilen som drällde runt i stan
med volymen på högsta möjliga decibel så var det så att säga jäkligt lugnt ute.


På hotellet var dock världen närvarande:


Torsdag. Jag skjutsade Micke till Koppom. Silence-studion där alla de stora proggrupperna från
70-talet och nutida rockband spelat in.  Studion ligger i en gammal skola mitt ute i skogen:


Egen T-banestation.


Det finns spår som avslöjar att här inte är nån skola längre.


Likadant inomhus.


Spår som säger vilka som huserar här nu för tiden.


Jag tänkte inte orda så mycket om studion, det får ni höra mer om i Mickes radioprogram senare i
höst. Tänkte bara visa en bild på ägaren Anders Lind som 1977 var med och grundade studion:


Klart värt chaufförsjobbet att komma dit.
Medan Micke intervjuade åkte jag tillbaka till Arvika.


Genom djupa skogar och vidsträckta åkrar. I Värmland finns det sjumilaskogar. Ni vet, såna där man
kan gå sju mil åt alla håll utan att stöta på bebyggelse.
Just på den här bilden råkar det vara åker dock:


 Alltså fasiken så mycket skog vi har i landet. Helt jäkla underbart!


Jag åkte tillbaka och hämtade Micke...


...och vi började vår långa resa hem. Första stoppet två mil från Koppom. Jag hade fått för mig att det
var en gigantisk utsikt här ...


...men det var det inte. Vi drack upp kaffet jag tagit med mig i termosen från hotellet, sen for vi
vidare till...Arvika. Två stopp inom tre mil. I den här takten skulle vi aldrig komma hem.


Vi var till ett café som såg lovande ut men det var en nitlott. Köpte med oss kaffebröd som vi skulle
äta i Filipsstadstrakten. Hur man lyckas göra två vackra och lovande bakverk så fantastiskt smaklösa
är en gåta.
Som jag antydde igår hamnade vi på en nudistcamping.


Att sitta med bar rumpa på rutschkanan verkade inte inbjudande. Inte tanken på alla rumpor som
suttit där heller...


Jaja, jag vet att jag är fånig. Okända snoppar och rumpor klarar jag mig utan. Född pryd. Vackra
landskap däremot, det kan jag inte få nog av.


Vi stannade även till i Ludvika.


Det hade börjat skymma och jag var lite småstressad. Ville hem innan mörkret sänkte sig. Men med
alla dessa stopp längs vägen hann det bli kolsvart ute mellan Falun och Hofors. En av anledningarna
till att jag sa upp mig från Arbetarbladet för sju år sen var bland annat att jag inte ser att köra i
mörker. I går började det regna också, på samma ställe som mörkret föll, och då blir jag totalt jäkla
blind. Så de sista milen var inte roliga, kan jag säga.


Tack ska ni ha ni som läste ända hit. Jag tror inte ni förstår hur glad jag är över det. De som gav upp
vid andra bilden, de klarar vi oss utan va? Jaja, jag vet...valfrihet och blabla. Men när det kommer till
muffinmam då är det jag som härskar.
Slutligen: Sveriges natur är helt fantastisk!