25 mars 2015

Barnvakten

Ikväll har jag varit barnvakt. Först hämtade jag ett av barnen på skolan.
Det knackade på bilfönstret. Utanför stod en polis. Hon påpekade för mig att
hyresgästerna i huset bredvid skolan blir störda av att bilarna stannar där för
att hämta upp ungarna.
"Okej", sa jag. "Ja´ ä ba´ barnvakt ja´.
Vi åker till dagiset och hämtar lillpojken. Vi åker hem. Jag parkerar, öppnar
dörren och hör ett mindre skri. En cyklist var nära att krocka med min dörr.
Det höll på att gå åt helvitte, men ingen skada skedde. Jag blev kall och varm
av ångest över vad som kunde hänt. Ursäkterna haglade ur mig. Cyklisten körde
på No-mercy-linjen. Mina förlåtelser talade för döva öron. Jag gjorde avbön, jag
talade om hur oförlåtlig min handling varit, jag frågade hur hon mådde.
Om jag får säga det själv så gjorde jag allt jag kunde göra för att gjuta olja på
min fadäs med dörröppningen.
Men det var No mercy.
Och det tycker jag var konstigt. Jag kan förstå att hon var chockad och arg. I
början. Men att höra nån så jävla trevlig människa som mig ta på sig hela skulden,
bedyra sin klantighet och be om henne om förlåtelse i kvadrat, ja då borde hon
väl tagga ner något?
Till slut drog jag till med det starka artilleriet:
"Ja´ ä ba´ barnvakt ja´".
Kanske lite konstigt att komma dragandes med det kan jag tycka så här i efterhand.
Ungefär som att det vore en förmildrande omständighet.
Sen gick vi in och lekte. Ja, inte cyklisten, men barnen och jag. Gabbe, minstingen,
bestämde att vi skulle busa. Vi busade och brottades, kittlade varandra och hade oss.
"Nu ska vi busa", sa Gabbe, mitt i busandet.
"Jamän det är ju det vi gör", sa jag.
Vi fortsatte att busa.
"Sen ska vi busa", sa Gabbe.
"Jamän vad gör vi nu då?", undrade jag.
Vi busade vidare.
"Ska vi busa nu?", undrade Gabbe, mitt i självaste buset.
"Jag busar nu, vad gör du?" sa jag där jag låg under filten och blev överfallen
av honom.
En tvååring och en femtiofyraåring pratar förbi varandra :)







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar